att granskas
Jag vill tro och hoppas på att de här socialsekreterarna som gör adoptionsutredningar har en bra fingertoppskänsla för folk och folk. Det kändes som att jag gled igenom ganska lätt. Men jag vill samtidigt tro att jag ger ett första intryck av att vara en mogen, stabil person som har alla förutsättningar att bli en bra förälder.
19 maj hade jag första mötet med min hemutredare. Jag insåg snabbt att hemutredningen inte var något att vara nervös för. Han hade inte för avsikt att "avslöja" mig som en urusel mamma. Han ville bara ta reda på att jag var en normalt funtad människa. Det kändes väldigt befriande att jag inte behövde få "toppbetyg", utan att det räckte att vara normal, vanlig.
Jag behövde inte göra mig "bättre" än jag är. Jag kunde vara mig själv, och det skulle duga.
Två veckor senare var det dags för hembesök. Naturligtvis kände jag mig lite nervös för detta. Jag bodde "bara" i en tvåa, där jag precis rivit ut köket. Inte heller det var något att oroa sig för. Min utredare kunde inte se några problem med att bo med ett litet barn i en tvåa. Och eftersom det var en bostadsrätt på bra läge, hade jag ju alla förutsättningar att byta till större.*
Under hembesöket gick vi igenom hela mitt liv, min historia, mina relationer och mina tankar inför det kommande föräldraskapet, generellt, som adoptant och som ensamstående. Det är inte så mycket mer att säga om det. Det var inget konstigt eller jobbigt. Efter att ha ha gått igenom en jobbig skillsmässa hade jag vänt ut och in på mig själv tusentals gånger. Det gjorde att jag inte hade några "dolda rum" som det var jobbigt att upptäcka. Men jag vet att många tycker det är jobbigt att vända ut och in på sig själv och samtidigt veta att man blir granskad och bedömd.
Sen tog utredningen paus över sommaren tills jag kommit igång med utbildningen, som är obligatorisk för att man ska kunna få sitt medgivande.
*Sen tror jag inte att han själv totalrenoverat en bostad någon gång och därför inte kunde uppfatta vilket enormt arbete jag lägger ner på mitt boende. För då hade han kanske rekommenderat mig att flytta innan barnet kommer. Att flytta med barn är tufft, men det går. Även att måla om några väggar kan säkert gå bra. Men att totalrenovera ett helt hus, som jag håller på med nu ensam med ett barn - nej det vet jag inte hur jag hade fixat...
Kommentarer
Trackback
