bulleiettannatland

Under hela processen fram tills helt nyligen hade jag ett enormt behov att prata, prata, prata adoption. Det var så mycket tankar, frågor och funderingar i mitt huvud. Och så mycket osäkerhet. Jag är med i ett adoptionforum www.freeforum101/prataomadoption/ som har hjälp mycket. Där har vi varit många med samma behov att tugga detta om och om igen. Sen bara dog det behovet för mig.
Jag tror det var efter att den första glädjen och längtan att berätta om min lille kille hade lagt sig. Sen la sig allt i vila på något sätt. Jag kan ju oroa mig för när jag ska få klart besked, hur resan ska bli, hur första mötet ska bli, om jag har allt förberett för sonen när han kommer. Hur han ska klara omställningen och hur vi knyter an till varann. Ja det finns massor att fundera på, men jag funderar inte så mycket. Jo, lite på val av dagis och hur länge jag ska vara mammaledig, hur mycket min ekonomi tål att spara på dagar. Men det ligger ju egentligen längre fram. Det andra, det som ligger närmast, känns bara som att det ordnar sig :-)

I fredags hämtade jag lillskruttens lekstuga - i byggsats. Så nu ligger det en hög brädbitar i olika storleker i trädgården i väntan på bygginspiration.

Blivande morfar och mormor har insisterat på att betala lekstugan. Känns bra. Ibland får jag för mig att de inte riktigt tror att detta kommer bli verklighet, att jag kommer att adoptera ett barn. Att köpa present till barnet gör det nog lite mer verkligt för dem...kanske.

En väninna som också är på gång med adoption går just nu adoptionsutbildningen, som är obligatorisk. Hon är också väldigt stressad över detta med att välja land just nu. Jag hoppas jag lyckats få henne att släppa det. För det handlar inte om att välja land för oss ensamstående. Det handlar om att ställa sig i kö för de ytterst få länder man kan vara aktuell för och helt enkelt skicka ansökan till det land som erbjuds en efter några år, när man kommit fram i kön.

Om du är ensamstående och läser detta och bara ens snuddar vid tanken att du eventuellt skulle kunna tänka dig att adoptera någon gång i framtiden - anmäl dig som adoptionsansökande hos någon adoptionsorganisation. Det kostar en slant, men det är det värt om du til slut bestämmer dig för att adoptera.

Men sen kanske det inte ens hjälper att man har köat länge. Om man vill bli mamma genom adoption och inte har någon man att göra detta tillsammans med, får man nog allvarligt överväga att ta emot ett barn i minst 3-4-årsåldern eller ett barn med något slags funktionshinder eller medicinskt problem, ett så kallat "specialneed-barn". Men även där hårdnar "konkurrensen" eftersom väntetiderna öker även för par i de flesta länderna och fler och fler släpper kravet att det måste vara ett litet, friskt barn.

I måndags var det exakt en månad sedan mina handlingar gick iväg till Kina. Detta firade jag med att lägga handpenning på en lekstuga. Som jag (förhoppningsvis) ska kinesa till, göra mer lik ett kinahus :-).

När jag ändå var igång tyckte jag det var dags att börja titta på vagn, reka läget. Så i tisdags körde jag inom en barnvagnsaffär på väg hem från jobbet. Och jag hittade en jag ville ha. Så nu har jag betalat handpenning på den med. Snyggt jobbat om jag får säga det själv.

Så....även om bloggen stått lite still den senaste tiden......det rullar inte så långsamt ändå.

Här hittar ni vagnen - BabyTravel Smart www.babyland.se/documents/annonser/babylandkatalogen/BL_12-13-2006.pdf  (det går att kopiera adressen och klistra in i adressfältet, lyckdes tyvärr inte göra en länk...)

Detta att välja land blev ett riktigt bry för mig. Jag lusläste de olika ländernas regler på adoptionsorganisationernas sidor. När jag trodde att jag hade koll på läget, så var det något land som ändrade sina regler. Och ju mer jag tog reda på desto tydligare blev det för mig att det inte handlade om att välja utan snarare vem som skulle acceptera mig och hur länge jag var beredd att vänta.

Först funderade jag på om jag skulle välja Kina eller Etiopien. De hade inga särskilda krav på ensamstående och kostnaderna var rimliga. Men så visade det sig att det för ensamstående var kö på ca två år för att få skicka sin ansökan och sen väntetid med papperen i landet, alltså 3-3,5 års väntan för mig. Vietnam var både dyrare och hade ännu längre kö. Hur skulle det bli? Hur länge skulle jag behöva vänta?

Jag vill tro och hoppas på att de här socialsekreterarna som gör adoptionsutredningar har en bra fingertoppskänsla för folk och folk. Det kändes som att jag gled igenom ganska lätt. Men jag vill samtidigt tro att jag ger ett första intryck av att vara en mogen, stabil person som har alla förutsättningar att bli en bra förälder.

19 maj hade jag första mötet med min hemutredare. Jag insåg snabbt att hemutredningen inte var något att vara nervös för. Han hade inte för avsikt att "avslöja" mig som en urusel mamma. Han ville bara ta reda på att jag var en normalt funtad människa. Det kändes väldigt befriande att jag inte behövde få "toppbetyg", utan att det räckte att vara normal, vanlig.

Jag behövde inte göra mig "bättre" än jag är. Jag kunde vara mig själv, och det skulle duga.

Två veckor senare var det dags för hembesök. Naturligtvis kände jag mig lite nervös för detta. Jag bodde "bara" i en tvåa, där jag precis rivit ut köket. Inte heller det var något att oroa sig för. Min utredare kunde inte se några problem med att bo med ett litet barn i en tvåa. Och eftersom det var en bostadsrätt på bra läge, hade jag ju alla förutsättningar att byta till större.*

Under hembesöket gick vi igenom hela mitt liv, min historia, mina relationer och mina tankar inför det kommande föräldraskapet, generellt, som adoptant och som ensamstående. Det är inte så mycket mer att säga om det. Det var inget konstigt eller jobbigt. Efter att ha ha gått igenom en jobbig skillsmässa hade jag vänt ut och in på mig själv tusentals gånger. Det gjorde att jag inte hade några "dolda rum" som det var jobbigt att upptäcka. Men jag vet att många tycker det är jobbigt att vända ut och in på sig själv och samtidigt veta att man blir granskad och bedömd.

Sen tog utredningen paus över sommaren tills jag kommit igång med utbildningen, som är obligatorisk för att man ska kunna få sitt medgivande.

---

*Sen tror jag inte att han själv totalrenoverat en bostad någon gång och därför inte kunde uppfatta vilket enormt arbete jag lägger ner på mitt boende. För då hade han kanske rekommenderat mig att flytta innan barnet kommer. Att flytta med barn är tufft, men det går. Även att måla om några väggar kan säkert gå bra. Men att totalrenovera ett helt hus, som jag håller på med nu ensam med ett barn - nej det vet jag inte hur jag hade fixat...

---

Jag började söka runt om adoption på alla möjliga olika web-siter så snart det här började snurra i mitt huvud. Det fanns en hel del råd och tips, men det som verkade svårast var kommunens hemutredning. Framförallt verkade det vara lång väntetid hos många kommuner. Det borde alltså vara där jag skulle börja. Det visade sig sen att det inte alls var verkligheten.

Men jag tog i alla fall kontakt med min kommun. Jag fick ringa ett antal samtal innan jag kom till rätt ställe - familjerättsbyrån, en kommungemensam enhet. Jag blev väldigt väl bemött, vilket var ett riktigt lyft. Jag hade varit lite orolig för att kanske bli ifrågasatt  eller ansedd mindre värd för att jag skulle göra detta som ensamstående. Men det blev jag inte alls. Alla var bara hur trevliga och tillmötesgående som helst.

Jag fick direkt namnet på en handläggare och hans telefonnummer. Sen tog det några dagar innan vi lyckades nå varandra på telefon och sen ytterligare 1-2 vecor innan det fanns en tid vi båda kunde för en första träff.
Sen har jag, genom kontakt med andra som ska adoptera, förstått att min kommun är ovanligt snabb och smidig. Många får vänta jättelänge.

Vid första mötet fick jag klart för mig att jag behövde anmäla mig till en utbildning, som genomfördes av studiefrämjandet. Det visade sig att ingen ny kurs skulle sätta igång förrän till hösten, vilket naturligtvis försenade min utredning.
Jag blev också uppmanad att direkt anmäla mig till någon adoptionsorganisation eftersom det var långa köer hos organisationerna. Detta hade inte gått att utläsa på organisationernas hemsidor och jag kände mig lurad på en månads kötid. Väntetiderna som redovisades gällde från det att man skickat sin ansökan till landet. Nu har informationen blivit tydligare. Men tack vare att jag kom till utredning så snabbt, var det ju bara drygt en månad jag förlorade.

Det är alltså tre saker man måste göra direkt när man börjar fundera på adoption.

Så snart du börjar fundera på adoption:

>>Anmäl dig som sökande till minst en adoptionsorganisation, helst flera (särskilt för ensamstående är det köer på flera år, men även för par är det en hel del köer). Kostar mellan ca 1.200-2.400 kr per år beroende på organisation.

>>Anmäl dig till den adoptionsutbildning som din kommun anvisar (du behöver inte kommit långt i din process det räcker att du funderar på adoption). Kostade 1.800 kr/person i min kommun.

När du har bestämt dig:

>>Ta kontakt med kommunen och begär en hemutredning (många kommuner har lååång väntetid). Kostar inget, men läkarintyg kostar (700 kr för mig.)

Jag vet inte när jag hade sörjt klart den kraschade drömmen om kärnfamiljen. Jag grät ganska mycket över det i början av den här processen. Idag kan jag inte ens hitta sorgen i mitt inre. Säkert har jag inte kommit över det helt och kanske kommer den att bubbla upp emellanåt. Men just nu känns min situation så väldigt bra. Och jag är så fokuserad på barnet som ska komma och hur vårt liv kommer att se ut. Jag har ju också så många goa vänner och bra relation till min familj och känner mig inte alls ensam. Men det kan ju variera såklart....

Det känns i alla fall väldigt bra att vara lycklig och tillfreds med sitt liv. Jättebra!!! :-) Bra utgångsläge för att bil mamma.