bulleiettannatland

...var det i fredags, sen jag fick det magiska samtalet från Adoptionscentrum "Jag har goda nyheter". De ville förmedla adoptionen av den lille kinesiske pojke, jag redan visste var min, till mig. Sen tog det nästan sju månader innan han var hos mig.

Nu har vi haft drygt fem månader tillsammans. För det mesta känns det så självklart att jag inte kan förstå att jag haft ett liv före honom. Men ibland känner jag fortfarande att jag famlar och försöker hitta honom och hur han fungerar. Men kanske hjälper det inte hur väl man än känner sitt barn. Vissa katastrofer går kanske bara inte att förutse förrän det är för sent att bromsa dem.

Borde jag förutsett dagens sammanbrott? Trots att han inte längre sover middag gick jag en ordentlig promenad med vagnen efter lunch ifall han behövde sova. Naturligtvis gick det inte, det tillhör ju undantagen att han somnar vid den tiden numera. Mindre ovanligt är det att han somnar till om han åker bil eller vagn vid tre-fyratiden.  Men det är absolut inte varje dag och sällan någon större turbulens bara jag inte väcker honom för bryskt.
Var det kanske när jag lät honom stanna vid bordet och fortsätta leka med caféets barnstolsbil medan jag gick på toaletten och han inte hann komma på att han skulle springa efter mig förrän jag var tillbaka, som det hela utlöstes. Men frågan är inte om konflikten kommit några minuter tidigare om jag tvingat honom att följa med. Jag kunde naturligtvis struntat i att kissa.....eller, nej det kan man ju inte.

Ja, ja kallbadhusets personal känner igen oss nästa gång. Förhoppningsvis la tjejen som eldar i damernas bastu även märke till honom när han lugnt lekte med bilar och la pussel medan mamma bastade och gav sina kollegor en mer nyanserad bild av det lilla underverket. Hur många treåringar kan man problemfritt ta med på bastu och kallbad? Eller jobbmöten, luncher, fika etc? Han är helt gudomlig, även om ingen som besökte kallbadhusets café i eftermiddags kunde ana det.....

Men det är härligt och uppfriskande med en stark egen vilja! Den kommer han ha nytta av.

...har det nu hunnit bli.
Har inte ens besökt min egen blogg. Hade t o m glömt att jag skrev i Kina. Jättekul att se att några har varit inne och läst och kommenterat :-).

Bullen är nu inte längre vare sig bulle eller i ett annat land. Han är en livs levande liten gobit som nu fyller mitt hem och mitt liv i egen hög person.
Just nu sover han gott och det borde hans mamma också göra. Men det är så lätt att bli sittande uppe och dra ut på den där egentiden.

...sover nu middag. Den lille raringen lutade sig mot mig och sjonk sen ner i mitt kna. 5-10 min senare sov han. Vilken liten angel.

Fullt sa latt var det forstas inte i gar kvall. Efter att hela eftermiddagen gatt bra, somnade han vid middagen utan att ata nagot. Han visade klart och tydligt vad han ville ha, men satt sen bara och tittade sig omkring med stora ogon tills han slocknade i mitt kna. Detta gar bra tankte jag....

Sen skulle han lakarundersokas och fick darfor lov att vakna. Efter det lekte han en stund till men kande sig val trott. Sa han packade sina sma vaskor sa "bye bye" och gick mot dorren. Sen foljde fortvivlan och bedjande ogon. Och jag borjade ocksa grata, sa hjartskarande var det. Fran att ha varit en snall och rolig tant blev jag nu dessutom forvandlad till fangvaktare. Det var fruktansvart att se honom sta dar vid dorren for att forsoka komma ut. Till slut gick vi ut i alla fall, slapandes pa hans sma tillhorigheter. Tankte forst att det skulle vara att lura honom, vilket jag ju inte ville gora. Men jag insag att nagot maste vi gora. Sa vi satte oss pa vaningsplanets foaje och tittade ut pa kvallstrafiken, vilket lugnade honom.

Det ar en liten kille med stark integritet och stark vilja jag har fatt. Lik sin mor alltsa..... Ja, faktiskt, vi han en hel del likheter i personlighet och temperament. Jag trodde ju att jag skulle fa honom att somna dar vi satt i en skon fatolj och tittade ner pa nattrafiken. Men nej, han hade ju bestamt sig for att det var helt ok att vara hos mig, men han skulle inte sova over. Sa snart han nastan foll i slummer satte han sig darfor kappratt upp. Jag fick sen ga runt med honom i barsjal en lang stund. Tillbaka pa rummet spelade vi lite dataspel innan han till slut var sa trott att han somnade som en koala pa min mage.

Det ar en vecka sen jag akte hemifran. Nu sitter jag pa mitt hotellrum i sodraste Kina med fjarilar i magen..... i morgon ska jag jag och min son fa varandra. Det hisnar!
Jag kommer mig inte i sang. Klockan ar snart ett pa natten, men jag forstar inte hur jag ska kunna sova. Och egentligen behover jag ju vara utsovd i morgon. Vem vet hur mycket sova det blir av i morgon natt. Han kanske grater och skriker tills vi bada tuppar av.....

...kvar till jag är i Kina och betydligt mycket närmare min älskade lilla prins. Allt är klart nu. Biljetter, visum, uppehållstillstånd.... Mycket märkligt att behöva söka uppehållstillstånd för sitt barn, sitta i evighetslång kö på migrationsverket för att få ett förhandsbesked. Enligt deras upplysning är handläggningstiderna på över 6 månader och så länge har jag inte tid att vänta. Men det gick på en vecka.

Snart, snart snart.....

Idag köpte jag en stor gosig tumlare till lillkillen. Den är jätte mjuk och fin, men jag ska kanske inte lägga den i hans säng för då kanske han inte vågar sova där.... Har också bäddat till honom idag. Lite tidigt, jag vet, men det är såå kul. Men golvet i sovrummet håller fortfarande på att härda, så den är ännu bara tillfälligt placerad. Mysigt ändå :-).

... sitter jag på planet till Beijing. Båda mina föräldrar följer med verkar det som.
Så nu är det reseförberedelser som gäller. Fast jag försöker fortfarande få mitt hem i ordning. Det blir bra, men tar sin lilla tid. Men snart ska jag kunna bädda till lillen i hans sovhörna. Längtar så :-).

...måste man ju göra när man väntar barn.
Jag har nu kört igång en "sista" renoveringsomgång. Sånt jag vill hinna få klart eller i alla fall boklart innan lillprinsen kommer hem. Så nu är det kaos här hemma. Men fint blir det för lillvännen att bo.

...i mitten av augusti. Allt är nu klart. Lillkillen bara väntar på mig nu.
Har firat med bubbel.

...har bestämt sig för att han vill förja med till Kina. Jag blev så glad. Jag har frågat både mina föräldrar och min syster så där lite löst. Min syster vill gärna, men har fyra småttingar, varav en ska inskolas kanske precis när jag åker. Pappa lät först lite tveksam "vi är ju inte så resvana mamma och jag". Mammas första reaktion var "vill du det så gör vi ju det", men sen har hon låtit mer tveksam, "det räcker kanske att pappa åker, jag har ju så svårt att komma loss". Men egentligen är det nog bara en ursäkt för att hon är rädd för att hon inte ska orka med.

Så i förrgår meddelade min pappa att han vill följa med och det märks att han verkliget tycker detta ska bli kul och spännande.  "Jag ska försöka övertala mamma, men jag har bestämt mig för att åka - om jag får förstås". Det är så roligt att han är så engagerad.

En av mina vänner är gravid. Hon har också en flicka i min pojkes ålder. Det känns jätteroligt att vi kommer att ha en del av föräldraledigheten samtidigt och att de två kan leka med varandra. Jag har två vänner som är föräldralediga nu, så dom finns ju också, men de har ju bara varsin liten bebis och min lillprins kommer nog behöva några jämnåriga att leka med så småningom. Framförallt underlättar det vuxenumgänget och barnen sysselsätter varandra.

...har det gått sedan mina papper gick iväg till Kina. Senast har det tagit tre månader från papperen skickats till det att svar har kommit. Det betyder att det börjar brännas nu. Jag kastas mellan att höra av mig till adoptionscentrum för att få en hint om när det kan vara dags och att låta bli. Tänk om de hör av sig till sin kontakt i Kina och att det skulle skynda på det hela..... Tänk om jag snart ska åka! Hjälp! Jag både längtar och känner mig skräckslagen. Här är fortfarande sånt kaos. Känns som att jag behöver mer tid att komma i ordning. Men nu ska jag ta in lite hantverkshjälp, så kanske det går undan lite mer. Orkar inte ta tag i så mycket själv längre. Jag har haft alldeles för mycket att stå i de senaste månaderna. Känner större behov av att vila upp mig och hämta energi genom att göra roliga saker istället för att bara jobba. Jag vill ju inte vara helt slut när lillen kommer.

I går kväll var jag med om något stort. Jag var på Kastrup tilsammans med två tjejer med varsin kinesisk flicka och mötte en annan ensamstående tjej, som kom hem med en lillebror från Kina. Han fyller snart två och är alltså ett halvår yngre än min grabb. Att se honom där på flygplatsen gjorde min adoption så oerhört verklig. Det kunde varit min lillkille. Om några månader är det jag som landar där med min lille drutt. Det var som att se en vision av vad som ska komma, en sanndröm.

Snart hamnar jag väl bland dem, som alltid kommer hem med barnkläder och aldrig något till mig själv. Han börjat få en liten garderob nu lillkillen. Och det är jätte kul. Kanske får kläderna materialisera honom medan jag väntar. Jag plockar fram dem, tittar och känner på dem. Kan t o m få för mig att lukta på dem. Men de luktar ju inte av honom, han är ju fortfarande på andra sidan klotet. De luktar bara nya. Men de är så fina, han kommer att bli så fin min lille pojke.


Randig är fint.


En god start till en barngarderob.

Precis innan jag fick mitt medgivande för adoption från socialnämnden, ändrade Indien sina krav på ensamstående. Jag hade landat i Indien, med Brasilien som reserv. Båda länderna hade som krav på ensamstående att lägsta medgivandeålder skulle vara "ej fyllt 4 år".
Men för Brasilien kändes det osäkert med väntetiden. De hade precis inlett samarbetet och skickat några pilotfamiljer. Eventuellt skulle de kunna skicka ytterligare någon ansökan för barn över tre år, men annars avaktar de barnbesked innan de skickar nya ansökningar, vilket skulle kunna ta 1-2 år.
När det gällde Indien, var det ingen kö för barn över två år. Och jag har ju varit i Indien och älskade landet. När jag första gången insåg att Indien skulle vara ett möjligt alternativ fick jag hjärtklappning och pirr i magen. Indien var mitt land! Så, precis när jag väntar på mitt medgivande för ett barn i åldern "0-ej fyllt 4 år", så ändrar de kraven, så att ensamstående bara får adoptera barn ÖVER 4 år.

Det började också florera rykten om att Kina, som jag ju redan avskrivit pga den långa väntetiden, skulle stänga för ensamstående. Rykten som snart bekräftades vara sanna.

Kvar fanns nu ett antal länder med obestämbara kötider. Där det liksom stått stilla en längre tid. Och så fanns Vietnam, med kötid 2-3 år + ca ett år med ansökan i landet. Kanske skulle det kunna gå något snabbare om det kom förfrågan om ett större barn från Vietnam, eftersom de flesta köande till Vietnam har låga medgivandeåldrar (0-12 mån, 0-18 mån). Men det skedde tydligen inte så ofta. Men det var i alla fall ett hopp, och vid jultid var jag ensam i Vietnamkön med ett medgivande över 3 år.

Annars var frågan: Är jag beredd att ta emot ett större barn, över 4 år? Eller kan jag ta emot ett barn med någon typ av funktionshinder eller medicinskt problem?