väntar barn
Igår började jag känna mig "gravid". I det där stadiet när man inte vill berätta för alltför många ifall något skulle gå snett. Alla mina vänner, familjen och flera stycken på jobbet vet det ju redan. Men det är dem jag står ganska nära eller har förtroende för. Resten, nej vad jobbigt att behöva förklara om något går snett.
Samtidigt är det fler och fler som får veta det nu. Men en del på jobbet kommer att komma tillbaka efter semestern och inte fatta nånting när jag plötsligt är mammaledig. Smärt fram till förlossningen... ;-)
Mina känslor börjar komma tillbaka. Ett tag blev det bara ett projekt, en massa punkter på lista som behövde fixas med alla papper, brev, foton och intyg. Det kunde gå dagar utan att jag ens tittade på fotot. De där första känslorna som uppstod första gången jag såg honom har varit som bortblåsta.
Nu bara bölar jag..... och smeker fotot, den runda kinden, de små öronen, håret och den fina läppen. Jag hade nog inte väntat mig att det skulle komma förrän jag fick träffa honom.
Det är väl pressen efter allt som behövt fixas de senaste månaderna med husrenovering och alla handlingar till Kina, som äntligen börjar släppa. Och så börjar jag tillåta mig att tro på att allt ska gå enligt planerna och att han faktiskt kommer att bli min. Min lille skrutt.
Nu återstår längtan och väntan. Det blir kanske svårare än jag trott.....
Samtidigt är det fler och fler som får veta det nu. Men en del på jobbet kommer att komma tillbaka efter semestern och inte fatta nånting när jag plötsligt är mammaledig. Smärt fram till förlossningen... ;-)
Mina känslor börjar komma tillbaka. Ett tag blev det bara ett projekt, en massa punkter på lista som behövde fixas med alla papper, brev, foton och intyg. Det kunde gå dagar utan att jag ens tittade på fotot. De där första känslorna som uppstod första gången jag såg honom har varit som bortblåsta.
Nu bara bölar jag..... och smeker fotot, den runda kinden, de små öronen, håret och den fina läppen. Jag hade nog inte väntat mig att det skulle komma förrän jag fick träffa honom.
Det är väl pressen efter allt som behövt fixas de senaste månaderna med husrenovering och alla handlingar till Kina, som äntligen börjar släppa. Och så börjar jag tillåta mig att tro på att allt ska gå enligt planerna och att han faktiskt kommer att bli min. Min lille skrutt.
Nu återstår längtan och väntan. Det blir kanske svårare än jag trott.....
spermadonator...
...skulle kanske vara ett alternativ. Men vem?
Hormonbehandlingen jag kanske skulle behöva gå igenom, om jag nu hade endometrios, (vilket jag var helt säker på,) skulle t o m göra det lättare för mig att bli gravid under en tid.
Men......jag hade ju ingen tänkbar pappa till barnet.
Insemination i Danmark var ju ett alternativ. Och visst övervägde jag det, sökte information, kalkylerade kostnader och möjligheter rent statistiskt, i min ålder.
Men det fanns ju inga garantier såklart.
Och jag var inte riktigt klar med mig själv om jag tyckte det var etiskt rätt mot barnet med en anonym donator. (OBS! Nu fördömer jag absolut inte någon som gör detta. Skulle det inte funka med adoption skulle jag nog ändå göra det. Längtan efter barn är starkare.)
Så jag övervägde att välja en känd donator. Men vem skulle jag välja i så fall? Kom fram till att jag inte hade någon manlig kompis där det inte skulle komplicera till vänskapen att skaffa barn ihop. Varför har jag inga nära bögvänner?!
Jag kom också fram till att det skulle vara alltför tufft att gå igenom en graviditet ensam. Jag tror att jag skulle må väldigt dåligt av just detta att vara ensam under graviditeten. Att en graviditet är så starkt förknippat med att man är två om det och att hålet efter den andre skulle bli väldigt kännbart. Sen vet man ju inte heller hur man mår. Det är ju så mycket som händer i kroppen. Det skulle kunna bli väldigt tungt att inte ha någon att luta sig mot då.
Så det alternativet föll. Nu återstod adoption.
Och egenligen hade jag aldrig tvekat till just detta med adoption, föutom att det kostade mycket, tog tid och krävde väldigt mycket engagemang.
Det min egen bearbetning handlade om, var återigen detta...var jag beredd att gå in i ett föräldraskap ensam?
Hormonbehandlingen jag kanske skulle behöva gå igenom, om jag nu hade endometrios, (vilket jag var helt säker på,) skulle t o m göra det lättare för mig att bli gravid under en tid.
Men......jag hade ju ingen tänkbar pappa till barnet.
Insemination i Danmark var ju ett alternativ. Och visst övervägde jag det, sökte information, kalkylerade kostnader och möjligheter rent statistiskt, i min ålder.
Men det fanns ju inga garantier såklart.
Och jag var inte riktigt klar med mig själv om jag tyckte det var etiskt rätt mot barnet med en anonym donator. (OBS! Nu fördömer jag absolut inte någon som gör detta. Skulle det inte funka med adoption skulle jag nog ändå göra det. Längtan efter barn är starkare.)
Så jag övervägde att välja en känd donator. Men vem skulle jag välja i så fall? Kom fram till att jag inte hade någon manlig kompis där det inte skulle komplicera till vänskapen att skaffa barn ihop. Varför har jag inga nära bögvänner?!
Jag kom också fram till att det skulle vara alltför tufft att gå igenom en graviditet ensam. Jag tror att jag skulle må väldigt dåligt av just detta att vara ensam under graviditeten. Att en graviditet är så starkt förknippat med att man är två om det och att hålet efter den andre skulle bli väldigt kännbart. Sen vet man ju inte heller hur man mår. Det är ju så mycket som händer i kroppen. Det skulle kunna bli väldigt tungt att inte ha någon att luta sig mot då.
Så det alternativet föll. Nu återstod adoption.
Och egenligen hade jag aldrig tvekat till just detta med adoption, föutom att det kostade mycket, tog tid och krävde väldigt mycket engagemang.
Det min egen bearbetning handlade om, var återigen detta...var jag beredd att gå in i ett föräldraskap ensam?
planB
Jag visste inte ens om det var fel på mig, om jag kunde få barn eller inte. Men bara tanken på att det skulle kunna vara problem satte igång en process hos mig. Det jag tidigare skjutit på framtiden trängde sig plötsligt på. Jag insåg att min tid som fertil började rinna ut och det blev plötsligt viktig för mig att ta ställning.
Jag kom fram till det senare och insåg också vissa fakta...
Och tidplanen hängde dessutom på att jag skulle springa på kärleken inom kort... Och jag hade ju så svårt för att hitta någon som stämde.
Visst, jag kunde springa på någon i morgon, vi blev vansinnigt förälskade, blev oplanerat med barn inom några månader och levde lyckliga i alla våra dagar. Men det är inte min grej, att leva i hoppet om sagan och sen riskera att stå där helt utan för att jag inte var en av de få utvalda.
Jag insåg att jag helt enkelt uppnått den ålder då det var dags att fundera på plan B.
(Ja, jag vet! Jag är en sån där som kalkylerar med olika scenarier. Gör + och - listor. Ofta vet jag från början vad som är rätt beslut. Men jag behöver sen motivera det för mig själv, för att vara säker på att det magen säger stämmer. Jag förvandlar ett känslobeslut till ett noga övervägt viljebeslut. Men är man bra på att argumentera kan man lätt manipulera även sig själv.)
Och när jag väl vet vad jag vill - ja då är det ju bara att sätta igång. Varför vänta?
Men jag tror att jag åtminstone under sommaren fortfarande bar på ett litet hopp att jag skulle träffa någon som gjorde att jag kunde gå tillbaka till plan A. Det var fortfarande en kompromiss.
Jag t o m funderade på att "råka i olycka", för att det var en enklare utväg än att ta tag i allt en adoptionsprocess innebar och kostade.
Idag skulle jag inte "släppa in" någon, som skulle riskera att bromsa den process jag nu är i full gång med. Den har blivit plan AA. Den som blir en del av mitt liv nu får en pågående adoption på köpet. Take it or leave it!
Ska jag bara vänta, se vad som händer och så blir det som det blir?
eller...
Är detta att bli mamma så viktigt för mig att jag måste ta tag i saken?
eller...
Är detta att bli mamma så viktigt för mig att jag måste ta tag i saken?
Jag kom fram till det senare och insåg också vissa fakta...
*Jag var snart 36,5 år.
*Skulle jag möta kärleken i morgon skulle vi väl vänta i alla fall ett år innan vi började tänka på barn...37,5.
*Vi skulle kanske försöka åtminstona ett halvår innan vi påbörjade undersökningarna...38.
*Undersökningar, hormonbehandlingar...kanske ett halvår...38,5.
*Några Ivf-försök, eftersom oddsen minskar i min ålder....jag närmar mig 40 och oddsen minskar ännu mer.
*Tänk om vi inte lyckas! Adoption! Kort äktenskap, kanske hög ålder....alternativen minskar.
*Tänk om han inte ens är intresserad av att gå igenom allt detta för
*Skulle jag möta kärleken i morgon skulle vi väl vänta i alla fall ett år innan vi började tänka på barn...37,5.
*Vi skulle kanske försöka åtminstona ett halvår innan vi påbörjade undersökningarna...38.
*Undersökningar, hormonbehandlingar...kanske ett halvår...38,5.
*Några Ivf-försök, eftersom oddsen minskar i min ålder....jag närmar mig 40 och oddsen minskar ännu mer.
*Tänk om vi inte lyckas! Adoption! Kort äktenskap, kanske hög ålder....alternativen minskar.
*Tänk om han inte ens är intresserad av att gå igenom allt detta för
att få, kanske ytterligare ett barn.
Och tidplanen hängde dessutom på att jag skulle springa på kärleken inom kort... Och jag hade ju så svårt för att hitta någon som stämde.
Visst, jag kunde springa på någon i morgon, vi blev vansinnigt förälskade, blev oplanerat med barn inom några månader och levde lyckliga i alla våra dagar. Men det är inte min grej, att leva i hoppet om sagan och sen riskera att stå där helt utan för att jag inte var en av de få utvalda.
Jag insåg att jag helt enkelt uppnått den ålder då det var dags att fundera på plan B.
(Ja, jag vet! Jag är en sån där som kalkylerar med olika scenarier. Gör + och - listor. Ofta vet jag från början vad som är rätt beslut. Men jag behöver sen motivera det för mig själv, för att vara säker på att det magen säger stämmer. Jag förvandlar ett känslobeslut till ett noga övervägt viljebeslut. Men är man bra på att argumentera kan man lätt manipulera även sig själv.)
Och när jag väl vet vad jag vill - ja då är det ju bara att sätta igång. Varför vänta?
Men jag tror att jag åtminstone under sommaren fortfarande bar på ett litet hopp att jag skulle träffa någon som gjorde att jag kunde gå tillbaka till plan A. Det var fortfarande en kompromiss.
Jag t o m funderade på att "råka i olycka", för att det var en enklare utväg än att ta tag i allt en adoptionsprocess innebar och kostade.
Idag skulle jag inte "släppa in" någon, som skulle riskera att bromsa den process jag nu är i full gång med. Den har blivit plan AA. Den som blir en del av mitt liv nu får en pågående adoption på köpet. Take it or leave it!
bli mamma - ensam
Mina adoptionstankar kläckte jag på en tjejmiddag precis tre veckor efter det chockartade gynbesöket. Tidigare hade jag bara pratat med ett par riktigt nära väninnor enskilt om mina tankar. Samma dag hade jag varit och tittat på ett hus till mig och mitt barn. Ingen kan påstå att det går långsamt!
Men min stora vånda handlade fortfarande om detta, var jag beredd att bli ensamförälder? Hur tufft skulle det bli? Var jag redo att bära allt runt ett barn ensam?
Å andra sidan.... vem har sagt att jag tvunget skulle förbli ensam bara för att jag skaffade barn själv? Jag hade dessutom träffat några män som redan hade större barn och var helt ointresserade av att "börja om". Och de blev ju helt ointressanta för mig eftersom jag ville ha barn. Kanske var det inte så dumt att fixa det här med barn på egen hand först. Att möta kärleken hade jag ju resten av livet till. Att skaffa barn handlade om en tidsperiod på kanske högst fem år från nu. Så lätt det är att hitta argument för eller emot, vilket man nu vill. Svårare är det att tackla rädslan inför ett så stort beslut.
Mina väninnor på tjejmiddagen, de flesta småbarnsmammor var helt eniga. -Sätt igång med detta genast! Ring på måndag!
Tack för ert stöd! För att ni trodde på att det var ett bra beslut. För att ni förmedlade att, hur jobbigt det än kunde vara att ha barn, så skulle ni inte byta bort dem för något i världen - de var värda mer än allt!
Jag vände mina tankar ut och in några varv till innan jag skred till verket. Men fyra veckor senare hade jag min första träff med kommunens hemutredare.
Men min stora vånda handlade fortfarande om detta, var jag beredd att bli ensamförälder? Hur tufft skulle det bli? Var jag redo att bära allt runt ett barn ensam?
Å andra sidan.... vem har sagt att jag tvunget skulle förbli ensam bara för att jag skaffade barn själv? Jag hade dessutom träffat några män som redan hade större barn och var helt ointresserade av att "börja om". Och de blev ju helt ointressanta för mig eftersom jag ville ha barn. Kanske var det inte så dumt att fixa det här med barn på egen hand först. Att möta kärleken hade jag ju resten av livet till. Att skaffa barn handlade om en tidsperiod på kanske högst fem år från nu. Så lätt det är att hitta argument för eller emot, vilket man nu vill. Svårare är det att tackla rädslan inför ett så stort beslut.
Mina väninnor på tjejmiddagen, de flesta småbarnsmammor var helt eniga. -Sätt igång med detta genast! Ring på måndag!
Tack för ert stöd! För att ni trodde på att det var ett bra beslut. För att ni förmedlade att, hur jobbigt det än kunde vara att ha barn, så skulle ni inte byta bort dem för något i världen - de var värda mer än allt!
Jag vände mina tankar ut och in några varv till innan jag skred till verket. Men fyra veckor senare hade jag min första träff med kommunens hemutredare.
ett beslut som vände min värld upp och ner...
...fattade jag en dag, precis när jag kom in genom dörren hemma. Ögonblicket är helt klart för mig även om jag inte minns vilket datum det var.
Kanske var det inte dags för barn förrän om ett par år. Men jag hade ju hört att sånt kunde ta tid och det var dags att bädda för det och ställa sig i kö.
Adoption hade länge varit ett möjligt alternativ i min värld. Min fd man var adopterad och vi pratade tidigt om att skaffa barn både biologiskt och genom adoption. När vi mot slutet av vår relation insåg att det där att få barn inte "gick av sig själv" började jag på allvar kolla upp adoptionsmöjligheterna.
Nu hade jag hunnit bli 36 år. När vi separerade fyra år tidigare var det helt självklart för mig att jag snart skulle träffa en ny man och sen få barn med honom. Tiden gick och jag insåg att det där att träffa nån ny man verkligen ville satsa på inte var helt enkelt. Det var alltså plan A. Plan B, om tiden gick och det blev åldersmässig krisigt att skaffa barn, var att adoptera själv.
Så det stora och svåra i mitt beslut handlade egentligen inte om adoption i sig utan om att växla till plan B, men allt vad det innebar. Att bli mamma - ensam.
JAG SKA STÄLLA MIG I ADOPTIONSKÖ !!!
Kanske var det inte dags för barn förrän om ett par år. Men jag hade ju hört att sånt kunde ta tid och det var dags att bädda för det och ställa sig i kö.
Adoption hade länge varit ett möjligt alternativ i min värld. Min fd man var adopterad och vi pratade tidigt om att skaffa barn både biologiskt och genom adoption. När vi mot slutet av vår relation insåg att det där att få barn inte "gick av sig själv" började jag på allvar kolla upp adoptionsmöjligheterna.
Nu hade jag hunnit bli 36 år. När vi separerade fyra år tidigare var det helt självklart för mig att jag snart skulle träffa en ny man och sen få barn med honom. Tiden gick och jag insåg att det där att träffa nån ny man verkligen ville satsa på inte var helt enkelt. Det var alltså plan A. Plan B, om tiden gick och det blev åldersmässig krisigt att skaffa barn, var att adoptera själv.
Så det stora och svåra i mitt beslut handlade egentligen inte om adoption i sig utan om att växla till plan B, men allt vad det innebar. Att bli mamma - ensam.
att inte få bli mamma
Beskedet från min gynekolog den 31 mars 2006 utlöste en slags livskris hos mig. Är det något fel på mig? Kommer jag inte kunna bli mamma? Kan jag leva med detta att inte få uppleva föräldraskapet?
NEJ! NEJ! NEJ! Svaret var entydigt och det fanns ingen kompromiss. Ett liv utan att få bli mamma var inget alternativ för mig.
Kan man verkligen göra det valet? Ställa de kraven på livet? Hur många är inte barnlösa - ofrivilligt?
Frågor av det slaget fick inget som helst utrymme hos mig. Jag tror inte ens de dök upp i mitt huvud.
Det är inte min grej helt enkelt, att bli ett passivt offer för omständigheterna. Jag behövde bara bli säker på vad jag verkligen ville och sen hitta rätt väg för att nå dit.
NEJ! NEJ! NEJ! Svaret var entydigt och det fanns ingen kompromiss. Ett liv utan att få bli mamma var inget alternativ för mig.
Kan man verkligen göra det valet? Ställa de kraven på livet? Hur många är inte barnlösa - ofrivilligt?
Frågor av det slaget fick inget som helst utrymme hos mig. Jag tror inte ens de dök upp i mitt huvud.
Det är inte min grej helt enkelt, att bli ett passivt offer för omständigheterna. Jag behövde bara bli säker på vad jag verkligen ville och sen hitta rätt väg för att nå dit.
något är FEL !!!
I morgon är det på dagen ett år sedan jag låg där med benen i vädret, min gynekolog blev spänd och konstig och jag insåg att NÅGOT ÄR FEL !!!
-Vi måste få ett kvitto på det här, säger han, och meddelar att han tänker remittera mig till en titthålsundersökning.
Jag glömmer fråga vad det är som är fel. Jag ser bara att man tänker skära i mig och mina fortplantningsorgan.
-Men tänk om något skadas! Tänk om jag inte kan bli gravid sen!
Han lugnar mig med att operationen inte innebär någon risk. Men han når inte riktigt fram - jag är bara så fruktansvärt rädd.
Det han misstänkte, var att de fläckar han upptäckt kunde vara sjukdomen endometrios (el likn stavning). Detta fick jag förklarat för mig vid nästa besök, då jag var mer samlad. Orsaken till min starka reaktion var att han några månader tidigare hittat troliga sammanväxningar, som kunde vara orsaken till min fruktansvärda magvärk. Jag hade bestämt mig för att stå ut med värken några år, tills jag fått ett barn, eftersom alternativet var att gå in och skära loss det som vuxit ihop och det skulle vara risk att skada äggstockar eller livmoder.
Trots mitt beslut att uthärda, skulle man nu ändå vara tvungen att skära. Ni vet kanske hur det är när man verkligen satsar allt på att stå ut och sen rasar det ändå, och allt man hållit igen bara brister inom en.
Nu gick operationen bra. Man skar inte i annat än att man gjorde två små hål i magen för att komma in med instrumenten. Det var ingen endometrios, inte ens några sammanväxningar. Bara några muskelknutor på livmodern. Vilket visserligen orsakar värk under viss del av menscykeln, och ökar risken för missfall vid en graviditet men annars är ofarligt.
Det sista hade då, för precis ett år sedan varit ett fruktansvärt slag. Men det tog några månader innan operation och besked och jag hade hunnit vidare in i en annan process.
Välkommen till min nya blogg...
...och en öppenhjärtlig berättelse om min väg till att bli mamma på ett annorlunda sätt.
Jag hittade en blogg med namnet "en bulle i hjärtat" - så vackert! Var väldigt sugen på att stjäla den, men så gör man ju inte. Sen tänkte jag till och kom fram till att även "bullar i ugnen" i allra högsta grad även finns i hjärtat, det gör nog alla "bullar". Den stora skillnaden är väl att min bulle inte finns i min ugn, utan i ett annat land.
Välkommen!
Jag hittade en blogg med namnet "en bulle i hjärtat" - så vackert! Var väldigt sugen på att stjäla den, men så gör man ju inte. Sen tänkte jag till och kom fram till att även "bullar i ugnen" i allra högsta grad även finns i hjärtat, det gör nog alla "bullar". Den stora skillnaden är väl att min bulle inte finns i min ugn, utan i ett annat land.
Välkommen!
