bulleiettannatland

Igår började jag känna mig "gravid". I det där stadiet när man inte vill berätta för alltför många ifall något skulle gå snett. Alla mina vänner, familjen och flera stycken på jobbet vet det ju redan. Men det är dem jag står ganska nära eller har förtroende för. Resten, nej vad jobbigt att behöva förklara om något går snett.

Samtidigt är det fler och fler som får veta det nu. Men en del på jobbet kommer att komma tillbaka efter semestern och inte fatta nånting när jag plötsligt är mammaledig. Smärt fram till förlossningen... ;-)

Mina känslor börjar komma tillbaka. Ett tag blev det bara ett projekt, en massa punkter på lista som behövde fixas med alla papper, brev, foton och intyg. Det kunde gå dagar utan att jag ens tittade på fotot. De där första känslorna som uppstod första gången jag såg honom har varit som bortblåsta.
Nu bara bölar jag..... och smeker fotot, den runda kinden, de små öronen, håret och den fina läppen. Jag hade nog inte väntat mig att det skulle komma förrän jag fick träffa honom.
Det är väl pressen efter allt som behövt fixas de senaste månaderna med husrenovering och alla handlingar till Kina, som äntligen börjar släppa. Och så börjar jag tillåta mig att tro på att allt ska gå enligt planerna och att han faktiskt kommer att bli min. Min lille skrutt.

Nu återstår längtan och väntan. Det blir kanske svårare än jag trott.....