dörrar som stängs
Precis innan jag fick mitt medgivande för adoption från socialnämnden, ändrade Indien sina krav på ensamstående. Jag hade landat i Indien, med Brasilien som reserv. Båda länderna hade som krav på ensamstående att lägsta medgivandeålder skulle vara "ej fyllt 4 år".
Men för Brasilien kändes det osäkert med väntetiden. De hade precis inlett samarbetet och skickat några pilotfamiljer. Eventuellt skulle de kunna skicka ytterligare någon ansökan för barn över tre år, men annars avaktar de barnbesked innan de skickar nya ansökningar, vilket skulle kunna ta 1-2 år.
När det gällde Indien, var det ingen kö för barn över två år. Och jag har ju varit i Indien och älskade landet. När jag första gången insåg att Indien skulle vara ett möjligt alternativ fick jag hjärtklappning och pirr i magen. Indien var mitt land! Så, precis när jag väntar på mitt medgivande för ett barn i åldern "0-ej fyllt 4 år", så ändrar de kraven, så att ensamstående bara får adoptera barn ÖVER 4 år.
Det började också florera rykten om att Kina, som jag ju redan avskrivit pga den långa väntetiden, skulle stänga för ensamstående. Rykten som snart bekräftades vara sanna.
Kvar fanns nu ett antal länder med obestämbara kötider. Där det liksom stått stilla en längre tid. Och så fanns Vietnam, med kötid 2-3 år + ca ett år med ansökan i landet. Kanske skulle det kunna gå något snabbare om det kom förfrågan om ett större barn från Vietnam, eftersom de flesta köande till Vietnam har låga medgivandeåldrar (0-12 mån, 0-18 mån). Men det skedde tydligen inte så ofta. Men det var i alla fall ett hopp, och vid jultid var jag ensam i Vietnamkön med ett medgivande över 3 år.
Annars var frågan: Är jag beredd att ta emot ett större barn, över 4 år? Eller kan jag ta emot ett barn med någon typ av funktionshinder eller medicinskt problem?
Men för Brasilien kändes det osäkert med väntetiden. De hade precis inlett samarbetet och skickat några pilotfamiljer. Eventuellt skulle de kunna skicka ytterligare någon ansökan för barn över tre år, men annars avaktar de barnbesked innan de skickar nya ansökningar, vilket skulle kunna ta 1-2 år.
När det gällde Indien, var det ingen kö för barn över två år. Och jag har ju varit i Indien och älskade landet. När jag första gången insåg att Indien skulle vara ett möjligt alternativ fick jag hjärtklappning och pirr i magen. Indien var mitt land! Så, precis när jag väntar på mitt medgivande för ett barn i åldern "0-ej fyllt 4 år", så ändrar de kraven, så att ensamstående bara får adoptera barn ÖVER 4 år.
Det började också florera rykten om att Kina, som jag ju redan avskrivit pga den långa väntetiden, skulle stänga för ensamstående. Rykten som snart bekräftades vara sanna.
Kvar fanns nu ett antal länder med obestämbara kötider. Där det liksom stått stilla en längre tid. Och så fanns Vietnam, med kötid 2-3 år + ca ett år med ansökan i landet. Kanske skulle det kunna gå något snabbare om det kom förfrågan om ett större barn från Vietnam, eftersom de flesta köande till Vietnam har låga medgivandeåldrar (0-12 mån, 0-18 mån). Men det skedde tydligen inte så ofta. Men det var i alla fall ett hopp, och vid jultid var jag ensam i Vietnamkön med ett medgivande över 3 år.
Annars var frågan: Är jag beredd att ta emot ett större barn, över 4 år? Eller kan jag ta emot ett barn med någon typ av funktionshinder eller medicinskt problem?
Kommentarer
Trackback
