Ett år sen....
...var det i fredags, sen jag fick det magiska samtalet från Adoptionscentrum "Jag har goda nyheter". De ville förmedla adoptionen av den lille kinesiske pojke, jag redan visste var min, till mig. Sen tog det nästan sju månader innan han var hos mig.
Nu har vi haft drygt fem månader tillsammans. För det mesta känns det så självklart att jag inte kan förstå att jag haft ett liv före honom. Men ibland känner jag fortfarande att jag famlar och försöker hitta honom och hur han fungerar. Men kanske hjälper det inte hur väl man än känner sitt barn. Vissa katastrofer går kanske bara inte att förutse förrän det är för sent att bromsa dem.
Borde jag förutsett dagens sammanbrott? Trots att han inte längre sover middag gick jag en ordentlig promenad med vagnen efter lunch ifall han behövde sova. Naturligtvis gick det inte, det tillhör ju undantagen att han somnar vid den tiden numera. Mindre ovanligt är det att han somnar till om han åker bil eller vagn vid tre-fyratiden. Men det är absolut inte varje dag och sällan någon större turbulens bara jag inte väcker honom för bryskt.
Var det kanske när jag lät honom stanna vid bordet och fortsätta leka med caféets barnstolsbil medan jag gick på toaletten och han inte hann komma på att han skulle springa efter mig förrän jag var tillbaka, som det hela utlöstes. Men frågan är inte om konflikten kommit några minuter tidigare om jag tvingat honom att följa med. Jag kunde naturligtvis struntat i att kissa.....eller, nej det kan man ju inte.
Ja, ja kallbadhusets personal känner igen oss nästa gång. Förhoppningsvis la tjejen som eldar i damernas bastu även märke till honom när han lugnt lekte med bilar och la pussel medan mamma bastade och gav sina kollegor en mer nyanserad bild av det lilla underverket. Hur många treåringar kan man problemfritt ta med på bastu och kallbad? Eller jobbmöten, luncher, fika etc? Han är helt gudomlig, även om ingen som besökte kallbadhusets café i eftermiddags kunde ana det.....
Men det är härligt och uppfriskande med en stark egen vilja! Den kommer han ha nytta av.
Nu har vi haft drygt fem månader tillsammans. För det mesta känns det så självklart att jag inte kan förstå att jag haft ett liv före honom. Men ibland känner jag fortfarande att jag famlar och försöker hitta honom och hur han fungerar. Men kanske hjälper det inte hur väl man än känner sitt barn. Vissa katastrofer går kanske bara inte att förutse förrän det är för sent att bromsa dem.
Borde jag förutsett dagens sammanbrott? Trots att han inte längre sover middag gick jag en ordentlig promenad med vagnen efter lunch ifall han behövde sova. Naturligtvis gick det inte, det tillhör ju undantagen att han somnar vid den tiden numera. Mindre ovanligt är det att han somnar till om han åker bil eller vagn vid tre-fyratiden. Men det är absolut inte varje dag och sällan någon större turbulens bara jag inte väcker honom för bryskt.
Var det kanske när jag lät honom stanna vid bordet och fortsätta leka med caféets barnstolsbil medan jag gick på toaletten och han inte hann komma på att han skulle springa efter mig förrän jag var tillbaka, som det hela utlöstes. Men frågan är inte om konflikten kommit några minuter tidigare om jag tvingat honom att följa med. Jag kunde naturligtvis struntat i att kissa.....eller, nej det kan man ju inte.
Ja, ja kallbadhusets personal känner igen oss nästa gång. Förhoppningsvis la tjejen som eldar i damernas bastu även märke till honom när han lugnt lekte med bilar och la pussel medan mamma bastade och gav sina kollegor en mer nyanserad bild av det lilla underverket. Hur många treåringar kan man problemfritt ta med på bastu och kallbad? Eller jobbmöten, luncher, fika etc? Han är helt gudomlig, även om ingen som besökte kallbadhusets café i eftermiddags kunde ana det.....
Men det är härligt och uppfriskande med en stark egen vilja! Den kommer han ha nytta av.
Kommentarer
Postat av: Lille skutt
Mest katastofalt är det när mor OCH son eller dotter samtidigt är trötta eller det är bråttom någonstans. Då är jag urdålig på att undvika katastrofer.
Kommer förresten bra ihåg en Legolandresa med förstingarna när de var ca tre år gamla. Hmmmmmm utan att dess mer gå in på ämnet, månne Legolands personal redan glömt oss så det skulle vara fritt fram att åka dit igen...? Det är fem år sedan.
...med nästa treåring :) .
Lille skutt
Trackback
